Russian Neoclassical/Romantic Painter, 1799-1852,was an internationally renowned Russian painter. He is regarded as a key figure in transition from the Russian neoclassicism to romanticism. Born of French parents in Saint Petersburg, Carlo Brulleau (as his name was spelled until 1822) felt drawn to Italy from his early years. Despite his education at the Imperial Academy of Arts (1809?C1821), Briullov never fully embraced the classical style taught by his mentors and promoted by his brother, Alexander Briullov. After distinguishing himself as a promising and imaginative student and finishing his education, he left Russia for Rome where he worked until 1835 as a portraitist and genre painter, though his fame as an artist came when he began doing historical painting. His best-known work, The Last Day of Pompeii (1830?C1833), is a vast composition compared by Pushkin and Gogol to the best works of Rubens and Van Dyck. It created a sensation in Italy and established Briullov as one of the finest European painters of his day. After completing this work, he triumphantly returned to the Russian capital, where he made many friends among the aristocracy and intellectual elite and obtained a high post in the Imperial Academy of Arts.   Related Paintings of Karl Briullov :. | Portrait of Fanni Persiani-Tachnardi as Amina in bellini-s opera la sonnabula | Karl Brulloff. Portrait of the Secretary of State Piotr Kikin | Self-Portrait | Riders | Portrait of the Princess Olga Ivanovna Orlova-Davydova with her daughter Natalya Vladimirovna |
Related Artists:
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
Osborn, Emily Mary
English, 1834-1893
William Tomkins
British, 1760-1840